Jag såg lövet falla

Idag sitter jag på en bänk som vätter mot trädgårdens baksida där jag bor. Hela världen utanför verkar ha sänkt sin röst och allt inom mig känns så främmande märkligt.

Träden står där nakna i sin fullkomliga värdighet trots att de sista löven långsamt lossnar från dess grenar och faller till marken.

Och just nu känns det som om jag betraktar mitt eget liv.

För vad är det egentligen jag ser när jag ser ett löv falla?

Är det slutet på något? Är det förlusten av en skönhet som en gång fyllde trädet med färg och liv? Eller är det Guds visdom som visar sig inför mina ögon, så självklart att jag nästan glömmer hur helig den är?

Lövet…..

Det håller sig kvar så länge det är dess tid att stanna. Det tar emot solens strålar under sommaren, låter regnet falla över sig och håller sig fast vid grenen i vinden. Det grönskar, växer och mognar under himlens oändliga varande . Sedan kommer en morgon då dess färger förändras…..

Och när tiden är inne släpper det taget.

Så enkelt. Så fullkomligt.

Skapelsen känner till en hemlighet som människan behöver ett helt liv för att förstå känns det som.

Är det så Gud talar till oss? Genom det som sker framför våra ögon? Genom naturens rörelser, genom det som föds och det som dör, genom det som kommer och det som en dag måste lämna plats åt något annat?

Denna dag ser jag Gud i avskedet mellan lövet och grenen. Jag inser att tomheten också är en del av skapelsen. Men i vanliga fall är jag, min människa, så upptagen med att fylla den.

Jag vill förstå varför något lämnar. Jag vill veta vad som väntar bakom nästa hörn. Jag håller kvar vid det välbekanta, även när min själ sedan länge har börjat berätta för mig att en tid har fullbordats.

Jag vill bli bättre på att lära mig från det lilla där det stora finns.

I det lilla och vardagliga finns en berättelse att det finns en gudomlig intelligens i förändringen. Allt har sin tid i skapelsens stora fullkomlighet.

En tid att slå rot. En tid att blomma. En tid att bära frukt. Och en tid att låta det fullbordade falla till jorden.

Tror jag befinner mig där nu, i denna stund, sittandes på en bänk i min trädgård medan de sista löven lämnar träden. Deras rörelser berör mig så djupt.

För även inom mig finns grenar som har burit mycket. Grenar som har sträckt sig genom år av prövningar, längtan, kärlek, sorg och förvandling. Där har löv vuxit fram som symboler för det jag en gång behövde bli, det jag behövde lära mig och det jag behövde bära för att komma fram till denna dag. Men också det som nu faller till marken, till det som fullgjort sin cykel och process.

Jag tror att Gud låter något lossna inom oss när det fullföljt sitt värde. En längtan som har byter skepnad. Ett sätt att se på livet som en gång hjälpte oss att överleva, men som nu har tjänat sitt syfte.

Tror ni att man behöver bli främmande för den människa man har varit för att kunna möta den människa man håller på att bli? Att det är därför spegelbilden inte längre känns som jag?!

Jag vet att det heligaste i dessa stunder bara är att låta processen ske. Utan att skynda. Utan att slita loss det som ännu behöver mogna för att bli klar… och inte heller döma det som faller.

Lövet…faller aldrig för att trädet har misslyckats. Det faller som en del av trädets fullkomliga rytm. Dess färger, dess liv och dess avsked hör alla till samma skapelseakt. Och detsamma gäller oss.

Ja, så får det vara och så får det bli…

Tankar från en tänkare…❤️

Anna Lilja

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Select your currency