09 apr Ett frö

Ett frö räds varken ljus eller mörker. Det vet på ett sätt som går bortom ord och tanke att båda behövs för att det ska växa.

I jordens djup omsluts det av mörker, av stillhet och av väntan. Där andas det med jordens rytm, lyssnar till hemliga viskningar från rötter och maskar och samlar kraft. Men när tiden är inne sträcker det sig mot ljuset, inte som flykt från mörkret utan som ett samspel mellan polariteter.

Ljus och mörker är inte fiender. De är älskande och evigt förenade i skapelsens cirkel.

På samma sätt är varje händelse i våra liv ett frö. Vi möter sorg, glädje, förlust, genombrott, förälskelse, ensamhet och i allt detta finns en dold gåva.

Om vi stannar upp och lyssnar, kan vi höra lärdomens röst i stormens hjärta. Inget sker förgäves. Universum kastar inte tärning av nyck, utan verkar genom lagar som är äldre än tid. Lagen om orsak och verkan. Lagen om spegling. Lagen om rytm och polaritet. Dessa lagar är inte till för att begränsa oss, utan för att vägleda oss mot medvetenhet.

När vi slutar kämpa emot livet och istället samspelar med dessa lagar, börjar vi leva i flöde. Vi blir inte längre reaktiva, utan medskapande. Vi ser att det vi sår, det skördar vi också. Inte bara i handling, utan även i tanke, i känsla och energi.

Att möta livet med öppenhet, att söka meningen i det till synes meningslösa, att växa i både glädje och smärta…. Är det vad det innebär att leva?

Jag vill vara som ett frö. Inte blind för mörkret, inte förälskad enbart i ljuset. Att vara i tacksamhet för båda och vilande i vissheten om att allt samverkar för min utveckling.

Jag tror inte det är lätt men jag tror det kommer göra mig mer tillfreds än att fastna i mörkret utan mening.

Vad tror du?